SELECTED WORKS EXHIBITIONS ABOUT
Ljuset som bygger världen
Duo exhibition with Fanny Hellgren
3:e Våningen
Gothenburg
12 September - 11 October 2026
Photo: Fredrik Åkum
Photo: Fanny Hellgren
Exhibition text by Julia Ravanis:
(English translation below)
Ljuset är både våg och partikel. Trots de idoga försök som gjorts för att komma ifrån denna dubbla natur ter den sig ofrånkomlig: om vågens karaktärsdrag ska förevisas beter sig ljuset som en våg och om partikelns egenskaper ska mätas beter det sig som en partikel. Ljuset är på så vis följsamt.
I Fanny Hellgrens och Terese Molins konstverk skymtar ömsom vågor, ömsom partiklar. Över Hellgrens målningar löper sanddyner, strandkanter. På nära håll träder sandkornen fram, på avstånd flyter vågorna över pappret. Molins vävar, också de ett slags landskap, byggs upp av linjer som korsas. Varje korsning är en enskild pixel som tillsammans med de andra smälter ihop till horisonter, skuggspel, ljussken.
Med hjälp av en viss sorts instrument registreras stjärnljuset som regnar ner från universum som fotoner. Fotonerna är partiklar, som lämnar små avtryck var och en. Samtidigt någon annanstans står teleskopen som stora öron och lyssnar till rymdens ljusvågor, vilka mjukt rullar in från samma stjärnor utan att någonsin delas upp i enskilda fotoner. Som om stjärnljusets enhetlighet bara är ett bländverk.
Kvantfysiken lär att alla mätningar är beroende av mätutrustningen. Allt som finns är märkt av sin egen framställning, allt som syns avslöjar också något om den som ser. Färgskiftningarna som långsamt sprider sig över Molins vävar går inte att överblicka från vävstolen, där en linje i
taget läggs till rutnätet av varp och inslag. Men vävarnas brännpunkter och ljusströmmar präglas av den flera tusen år gamla vävteknik som kallas tuskaft och som flätar samman två garn enlig en lika enkel som kraftfull matematisk princip: varannan över, varannan under. Garnerna är av lin och bomull och de flesta färgas för hand med egenkomponerade färgrecept, i en process där garnet lindas, kokas, torkas och blandas. Färgerna vävs samman, och genom mötena mellan
horisontella och vertikala linjer uppstår en tredje dimension, ett djup där ljuset koncentreras, där solen halkar ner.
I Hellgrens arbetsprocess finns, till skillnad från i Molins, ingen transparent matematisk ordning. Öken- eller havslandskapen blir istället till organiskt, när sand och vatten möts på ett tomt ark.
Färgpigmenten som sprayas på accentuerar vågornas toppar och dalar, och när proceduren upprepas lagras sandens sluttningar och åsar ovanpå varandra. Sandens nyckfulla former styr också Hellgrens skulpturer. Med olika bindemedel gjuts sandhögar av och vänds ut mot rummet, mot universum. Den skrovliga ytan bär spår av materialen som används för att fixera sanden, av det som krävs för att göra en tillfällig form beständig.
Allt som skapas vittnar om den process som skapat det. Men vilken är ljusets ursprungliga form? När ljuset rör sig fritt i rymden, innan det når den ena eller andra jordiska mottagaren som avkräver det ett visst format, vad är det då – partikel eller våg? Finns det alls, om det potentiellt skulle kunna vara både och, om det varken är det ena eller andra? Ljuset är en av den materiella världens grundläggande beståndsdelar, och som sådan borde den kanske ha fastare konturer, ett mindre ombytligt inre. För om inte ens byggstenarna var för sig är stabila, hur kan då helheten uppstå?
Det är först när sanden har fixerats som formerna i Hellgrens konstverk framträder, och det är först när väven monterats ned från vävstolen som bilden i Molins verk blir synlig. Vissa fysiker menar att ljuset uppstår först i det ögonblick det möter någonting som avkräver det en bestämd existens. Världen blir till i samspråk med sig själv. Plötsligt förvandlas linjer till djup, sandkorn till vågor. Plötsligt syns ljuset.
/
Light is both wave and particle. Despite ongoing attempts to move beyond this dual nature, it appears inescapable: if wave-like characteristics are to be demonstrated, light behaves as a wave; if particle properties are to be measured, it behaves as a particle. In this way, light is adaptable.
In the artworks of Fanny Hellgren and Terese Molin, waves and particles by turns appear. Sand dunes and shorelines traverse Hellgren’s paintings; up close, individual grains of sand emerge, while from a distance, the waves flow across the paper. Molin’s weavings - also a form of landscape - are constructed from intersecting lines. Each intersection acts as a single pixel that, together with the others, merges into horizons, illusions of shadow and gleams of light.
Using specific instruments, starlight raining down from the universe is recorded as photons. These photons are particles, each leaving its own tiny imprint. Simultaneously, telescopes stand elsewhere like giant ears listening to the light waves of space - waves that roll gently in from those same stars without ever breaking apart into individual photons. As if the uniformity of starlight were merely an illusion.
Quantum physics teaches us that all measurements depend on the measuring equipment. Everything that exists bears the mark of its own creation; everything visible also reveals something about the observer. The shifting colours slowly spreading across Molin’s weavings cannot be fully grasped from the loom, where lines are added one by one to the grid of warp and weft. Yet the focal points and streams of light in the weavings are shaped by the thousand-year-old technique known as plain weave, which interlaces two threads according to a mathematical principle as simple as it is powerful: alternating one over and one under. The threads are made of linen and cotton, and most are hand-dyed using custom recipes, a process involving winding, boiling, drying, and blending. The colours are woven together, and the intersection of horizontal and vertical lines creates a third dimension, a depth where light concentrates, where the sun drops down.
Unlike Molin’s work, Hellgren’s creative process does not rely on an obvious mathematical order. Instead, desert or seascapes emerge organically as sand and water meet on a blank sheet. Sprayed-on pigments accentuate the crests and troughs of the waves; as the process repeats, the slopes and ridges of the sand build up in layers. The unpredictable forms of the sand also dictate the nature of Hellgren’s sculptures. Using various binding agents, mounds of sand are cast and turned outward, facing the room, facing the universe. The rough surface bears traces of the materials used to set the sand - of what is required to make a fleeting form permanent.
Everything created bears witness to the process that brought it into being. But what is the original form of light? When light moves freely through space - before reaching some earthly receiver that demands it take a specific shape - what is it then? Particle or wave? Does it exist at all, if it could potentially be both, or neither? Light is a fundamental component of the material world and as such, perhaps it ought to possess firmer contours, and a less malleable inner nature. For if the building blocks themselves lack stability, how can the whole emerge?
It is only when the sand has been fixed that the forms in Hellgren’s artwork appear, and only when the textile is removed from the loom that the image in Molin’s work becomes visible. Some physicists argue that light comes into being only the moment it encounters something that demands a definite existence from it. The world comes into being through a dialogue with itself. Suddenly, lines transform into depth, grains of sand into waves. Suddenly, light becomes visible.
Original exhibition text written in Swedish by Julia Ravanis, English translation by Terese Molin.
The exhibition was produced with support by The City of Gothenburg and The Swedish Arts Grants Committee.